1503 ~ 1540,Italian painter, draughtsman and printmaker. Beginning a career that was to last only two decades, he moved from precocious success in the shadow of Correggio in Parma to be hailed in the Rome of Clement VII as Raphael reborn. There he executed few large-scale works but was introduced to printmaking. After the Sack of Rome in 1527, he returned to northern Italy, where in his final decade he created some of his most markedly Mannerist works. Equally gifted as a painter of small panels and large-scale frescoes both sacred and profane, he was also one of the most penetrating portrait painters of his age. Throughout his career he was a compulsive draughtsman, not only of preparatory studies for paintings and prints, but also of scenes from everyday life and of erotica.   Related Paintings of Francesco Parmigianino :. | Willem Croes sf | Town Garden in Dogpole,Shrewsbury | Village Choir | Charlotte Wolter als | Christ Bury |
Related Artists:
Girolamo da Carpi
(1501-1556) was an Italian painter and decorator who worked at the Court of the House of Este in Ferrara. He began painting in Ferrara, by report apprenticing to Benvenuto Tisi (il Garofalo); but by age 20, he had moved to Bologna, and is considered a figure of Early Renaissance painting of the local Bolognese School. He trained in the studio of a local painter who showed the influence of Lorenzo Costa and Raphael. In the 1520s Girolamo visited Rome and Bologna and was inspired by the Mannerist style of Giulio Romano. Geographically and stylistically he straddles the various influences. He returned to Ferrara and collaborated with Dosso Dossi and Garofalo among others on commissions for the d'Este family. Girolamo became the architect to Pope Julius III in 1550 and supervised the remodeling of the Vatican's belvedere. Returning to Ferrara, he was charged of the enlargements of the Castello Estense. Da Carpi's paintings include a Descent of the Holy Spirit, in the church of St Francis at Rovigo; a Madonna, an Adoration of the Magi, and a St. Catharine at Bologna; and the St. George and the St. Jerome at Ferrara.
Hugo Muhlig
painted Knabe mit zwei Kaninchen und Vogelkafig in
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.